I 2024 deltog tretton deltagare i den andra upplagan av Online Creative Residency från Europeanas Digital Storytelling Festival. Angelina Fors utforskade sin familjs historia för att ge en mänsklig touch till samlingarna från sin familjs hemregion.
På temat ”resa” arbetade deltagarna med mentorer inom animation, sociala medier, collage, historieberättande med 3D och kreativt skrivande.
The call for home - Kuoksu, Sweden
Jag är född i den lilla bäck jag kallar hem,
Mitt liv är komplett inom sju år.
Jag simmar, jag äter, jag växer.
När jag är gammal nog, simmar jag nedströms
Till det stora havet, djupt och mörkt.
Jag simmar, jag lever, jag lär.
Sedan känner jag kallet hem.
Det börjar som ett drag i mina fjäll,
Och jag vet. Jag vet, jag vet.
Så jag börjar resan hem,
Till den lilla strömmen som jag kallar hem.
Jag går, jag parar,
Jag ger mitt korta, strålande liv,
Till älven jag kallar hem.
Min cykel har nått sitt slut,
Och slutet är där det börjar,
Och det börjar där det slutar,
Med kallelsen hem.
Min tid har kommit, jag simmar uppströms,
Jag saktar ner, pulsen stannar, mitt sista skakande andetag.
Sen dör jag, spolas i land med min bröder och systrar,
Nya föds, livet återvunnet.
Jag lever, jag lämnar, jag kommer hem,
Jag dör, jag ger, de lever,
I den lilla älven,
jag kallar hem.
Man vet aldrig riktigt när den där sista sommaren längs Torneälven med mormor och morfar kommer att vara. Man har den, men man visste inte, man visste inte att man aldrig skulle få den igen.
Att titta genom glasväggarna i sina minnen är en grym hobby som bara de med ånger ägnar sig åt, lika beroendeframkallande som många andra.
Den gamla klockans tickande ekar när mina fötter hasar sig in genom den knarrande dörren. Solen går upp på horisonten, träffar fönstret och bländar mig när jag gnuggar sömnen ur ögonen. De är packade, redo att köra norrut.
Förbi polcirkeln, förbi Jockfall och laxarna som återvänder hem för att dö, antingen för sina ägg eller för oss.
Morfar sitter till vänster vid det gröna bordet och ler när han äter sin havregrynsgröt direkt från pannan efter morgonens löprunda. Mormor drar ut stolen och häller mjölk över min skål, toppad med lingonsylt.
Den tysta gryningen gäspar i takt med mig, mina morföräldrars ögon skrynklar med sina leenden. De vaknade långt före mig och solen.
Klockan tickar tystare på dagen, som om solen själv har stillat den. De dricker sitt kaffe och pratar lågt på meänkieli om saker jag inte förstår på ett språk jag aldrig lärt mig. ”På min tid lärde vi oss att dricka kaffe vid tre års ålder.” En historia som mormor alltid upprepar när jag eller min kusin är petiga med maten.
Jag minns att jag kände mig självbelåten när jag visade dem mina läxor, dumma som inte kunde engelska. Ett minne som bränner mig med skam. Om jag bara kunde gå tillbaka. Allt jag har är minnena de lämnade efter sig. Bilderna av deras varande, ljuden av deras existens och känslan av deras rötter som sprider sig i mitt DNA. Deras existens är en kallelse hem som jag aldrig trodde att jag skulle känna.
Jag bankar på glaset. Släpp in mig.
Mjölet puffar upp när hon knådar. Morfar torkar av skorna i hallen när han kommer in med de små vassa krokarna i handen. Jag vet att de är vassa för året innan fick min kusin en i örat när han kastade den bakifrån för att nå så långt ut i Torneälven han kunde. Jag vet att han ville gråta, men det gjorde han inte. Så det gjorde inte jag heller.
Mormor pratar med morfar på meänkieli. Mitt humör surnar. Han ler. ”Är du klar?” Jag har aldrig varit snäll på morgnarna, jag nickar samtidigt som jag mynnar ihop mina otacksamma läppar för att inte snäsa och försöka kväva respektlösheten. Ändå kan det inte låta bli att spilla över på mitt ansikte när det vrider min ansiktsuttryck till rynkor och grymtningar.
Om jag ändå kunde gå tillbaka, ge mitt yngre jag en örfil och skrika åt henne, eller ännu bättre, ta hennes plats. Men minnet utspelar sig som det alltid gör. Mitt yngre jag,, idiotiskt och korkat och alla andra adjektiv för dum, medan jag tittar på bakom den brutala glasväggen i korridoren i mitt minne.
Alltid fångad. Alltid tvingad att se minnena utspela sig på samma sätt, om och om och om igen.
Jag slår och slår och slår men glaset spricker aldrig, går aldrig sönder.
Myggorna tar kål på mig. De surrar, biter och jagar. Morfar suckar alltid över min irritation och tror att jag är en bortskämd stadsflicka.
Det var jag. Jämfört med honom.
Vi vandrar upp på berget, hans berg. Han pekar ut över horisonten i den täta skogen och berättar att hans land slutar vid sjön vid foten av vårt berg och sträcker sig över den till höger. ”Jag var äldst av mina tretton syskon, så det här berget är mitt.”
Det jag avskyr med det här minnet är hur han berättar namnet på vårt lilla berg, inte stort nog för att hittas på Google, inte stort nog för att betyda något för någon annan än mig. Honom. Mormor. Vår familj. Han sa att vårt berg hette Taulovara. Men jag har ingen aning, ingen j**** ledtråd, hur man stavar det. Jag minns stavelserna som trillade ut, rann över hans tunga, ljudet de gjorde när de färdades med vindarna av hans röst, borrade sig in i mitt öra och etsade sig fast i min hjärna och brännmärkte dem i mitt minnet för alltid.
Men jag brydde mig inte tillräckligt mycket då för att fråga, för att be honom visa mig. För att fråga hur man stavar till vårt lilla, dumma j***a berg. Jag insåg inte att det här berget var allt som skulle finnas kvar när hans kvarlevor förvandlats till aska.
Jag slår på glaset igen och ber mitt yngre jag att fråga. Men hon gör det aldrig. Så Taulovara är hur jag tvingas stava det, eftersom jag aldrig brydde mig tillräckligt om vår historia, om dem, förrän det inte fanns någon kvar att berätta för mig.
Brödet sväller när mormor lägger degen på muurikkan och lågorna från vår eld värmer det underifrån. Röken från elden håller myggorna på avstånd men jag hör ändå deras ständiga jakt på blod precis utanför rökens skydd.
Älven har alltid skrämt mig. Trots det sa jag inte något när vi tog den lilla båten uppströms till den här lilla ön. Vattnets mörker fick mina knogar att vitna och musklerna att frysa när båten gungade. Deras berättelser om hur vattnet ser lugnt ut, men om man faller i, dras man under som ett odjur som försöker äta sina byten.
Morfar var vid vattnet och rensade fisken som vi skulle grilla med brödet. Renskinnet under mig höll väta och kyla borta, hårstråna kliade genom byxorna. ”Smöret ligger i kylväskan.” Mormor pekar på den groteska blåvita uråldriga lådan fylld med vita isblock i plast. Jag tar ut smöret och smetar det på brödet, som fortfarande är varmt efter elden.
Jag slår på glaset. Släpp in mig. Bara en gång till. En sista gång. Släpp in mig.
Om författaren
Vem är jag?
Jag håller för närvarande på att avsluta min examen i litteraturvetenskap och kreativt skrivande i Sverige, eftersom jag tillbringat de senaste fem åren i Sydkorea. Jag arbetar också på min roman tillsammans med andra projekt.
Att växa upp i norr, i en del av Sverige som till och med de flesta svenskar aldrig får uppleva, är något som ligger mig nära. Det formade mig, följde med mig till andra sidan av världen, och deras minnen kommer att följa mig vart jag än hamnar i framtiden.
En liten del av Kuoksu kommer alltid att stanna kvar med mig.
Vad handlar mitt projekt om?
Det här är små delar av mig, min familj, vår historia och förhoppningsvis en mer personlig berättelse om en region som till stor del är bortglömd. Jag hoppas att detta kommer att förmänskliga och få en del av världen som de flesta inte tänker på att känna sig lite närmare hem.
Varför sökte jag till Online Creative Residency?
Jag såg det som en chans att visa en sida av mitt skrivande som jag inte så ofta fördjupar mig i. Det var också en ny möjlighet att växa som författare och få erfarenhet, liksom den unika möjlighet som Europeana erbjuder som kan visa den lilla plats jag kallar hem för andra som kanske inte ens vet att den finns.
Vad har jag fått ut av residenset?
En enorm erfarenhet, inspiration från alla kreativa människor som jag har träffat under detta residency (praktik), en fantastisk möjlighet att lära mig och observera andra, och det faktum att jag har fått publicera en liten del av mitt författarskap och min familjs historia. Deras minne kommer att leva vidare.
Vad ska jag göra härnäst?
Jag tror att de här berättelserna kommer att läggas på hyllan för tillfället. Jag kanske återkommer till dem i framtiden, men mitt fokus ligger nu på den roman jag har arbetar med. Den är fortfarande ett “work in progress”, fast i en helt annan genre. Jag kommer att ta med mig allt jag har lärt mig här, genom min underbara redaktör Beth, och använda det i fortsättningen i mitt skrivande och framtida projekt.