Utställning
Mellan 1960- och 1980-talet tog Europaparlamentet flera gånger ställning för att skydda mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter runt om i världen, inte minst i länderna på andra sidan järnridån. Genom debatter, ståndpunkter, resolutioner, muntliga och skriftliga frågor från ledamöterna, informationsuppdrag, utsända delegationer och offentliga utfrågningar ville parlamentet rikta allmänhetens och mediernas uppmärksamhet på de här frågorna.
Det var i den andan som talman Jean Duvieusart i oktober 1964 också uppmärksammade årsdagen för den östtyska befolkningens och sovjetiska ockupationszonens uppror mot ”träldom och diktatur”, och därmed visade prov på parlamentets solidaritet med det tyska folket. Så här uttryckte han sig: ”Tyskarna kämpar för sin självbestämmanderätt och för en återförening i enhet och frihet, och många av dem har redan fått offra sina liv i denna kamp. Vi å vår sida kommer aldrig att göra avkall på våra insatser för att sprida ett frihetligt styrelseskick i världen.”
Undertecknandet av slutakten vid Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors i augusti 1975 ledde också till vidare ställningstaganden från Europaparlamentets sida. I den så kallade Helsingforsöverenskommelsen framhålls att staten är skyldig att respektera mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Till exempel kunde det här röra kontakter mellan familjemedlemmar som hade skiljts åt av Berlinmuren. På direkt uppmaning från östtyska medborgare som systematiskt nekades möjligheten att utvandra till Västtyskland och återförenas med sina anhöriga insisterade därför Europaparlamentet 1977 på att de östtyska myndigheterna skulle fullgöra sina internationella skyldigheter. Det kom också flera inlägg från parlamentsledamöterna apropå politiska fångar och införandet av repressiva lagar i Östtyskland.
